Göteborgsposten – 26 november 1868, sida 1

Han hade under sitt tal gått flera gånger hastigt fram och tillbaka; han höll sina händer på ryggen, och Lilli märkte att hans fingrar voro i en jemn feberaktig rörelse. Hvilken passion låg ej i hans röst, hvilken blandning af förebråelse, vrede och ständigt förnyad inre smärta, som han sökte dölja under ett slags vild munterhet, en fåfäng ansträngning, som blott lät allt hvad han sade kännas mer bittert. Lilli blef allt mera upprörd. Det låg något underbart fängslande hos den gestalt, som, drifven af en mäktig inre rörelse, skred fram och tillbaka framför henne. Dock ännu ljödo, fastän allt svagare och svagare, tantens varningar för hennes själ, men, i samma ögonblick som några milda försonliga ord höllo på att tränga sig fram på hennes läppar, föll hennes blick på ett glittrande föremål, som lyste fram mellan träden; det var tornfönstret. Tanken på ett par tårfyllda ögon bakom sidengardinerna gick som ett dolkstygn genom hennes upprörda hjerta och återgaf henne kraft och besinning, att fasthålla skenet af fullkomligt lugn. — Ni finner naturligtvis den gamle fruns oförsonlighet och hårdhet alldeles i sin ordning? frågade han, i det han plötsligt stannade framför Lilli. — Jag kan ej foråiinka henne, att hon