Göteborgsposten – 26 november 1868, sida 1

steg det oaktadt inom henne en aldrig förr känd bitterhet mot den moderliga vännen; det gass ögonblick, då hon anklagade den gamla frun för ett blindt hat, som äfven förledt henne sjelf till hårda, ovänliga svar. Dessa svar brände på hennes själ, ja, stundom trodde hon, att en ond ande tillhviskat henne dem, men vid tanken på den afton, då hon sett Blåskågg, tillsammans med den okända, öfverfoll åter henne en känsla af grymhet; då upprepade hon med obeskriflig tilifredsställelse i minnet hvarje hårdt ord, och eftertänkte om det lagt hennes qvinnostolthet och värdighet tydligt nog i dagen. Hvem förmår väl följa alla rörelser i en un flickas hjerta, som, bredvid den plötsligt fram brytande strålen af en underbar salighet skådar den dystra, obevekliga skuggan af fullkomlig hopplöshet. Hofrättsrådinnan hade för en lång stund sedan aftagit glasögonen och lagt dem på den, framför henne uppslagna boken; hennes forskande blick var fästad på den unga flickang sorgsna ansigta. — Nå, mitt barn, afbröt hon ändtligen den långa tystnaden, den, som ej vet, att du der binder en brudkrans. kunde svära på, att den vore bestämd för kyrkogården ... hvad du ser blek ut! just ett vackert bröllopsansigte 1