Göteborgsposten – 26 november 1868, sida 1

trött böjde sig ej hennes ansigte öfver kransen, på hvars späda blad de flesta flickögon pläga läsa profetior om framtida lycka. Hela den förflutna dagen och en sömnlös natt derpå hade förekommit Lilli som en dröm, men det var en af dessa drömmar, hvaruti vi oupphörligt omsväfvas af samma tankar och bilder, och ur hvilka vi glada uppvakna, då det ljufva morgonljuset för oss tillbaka till den lugaa verkligheten! Här fanns dock intet uppvaknande. Dagens lif och buller trängde in i den tysta trädgården, och genom löfsalens grenar irrade en klar solstråle öfver den unga flickans panna. Hvilket kaos af stridiga känslor hade icke detta möte med Blåskägg framkallat inom henne! Huru hon än kämpade mot och förebrådde sig sin svaghet och karakterslöshet, kunde hon likväl ej nedtysta känslan af ett outsägligt medlidande. IIon fann det ovärdigt, att, om än blott för ett ögonblick, fasthålla bilden af den man, hvars hus omslöt en så stor hemlighet, och likväl kände hon alltjemt hur hans dystra, sorgsna blick hvilat på henne och för sig sjelf upprepade hon med pinsam noggrannhet de ord han yttrat, men dessa hade ju varit ädla och sköna och kunde ej hafva utgått från en föraktlig själ; hon blygdes för tanten, men, underbart nog, upp