Göteborgsposten – 26 november 1868, sida 1

ryggar tillbaka för ett möte, som för henne vore allt annat än angenämt. — Ni skulle alltså handla på samma sätt, om ni än dermed skulle dödligt såra ett menshligt hjerta? ... Hvad blir väl då utaf den kristliga kärleken? — Nå, jag tänker en smula viljefrihet måste äfven detta bud lemna oss. — Och i kraft af denna frihet har ni beslutat öfverlemna mig åt mitt öde? — Jag kan ej göra något för er. — Är detta ert sista ord? — Mitt sista! utropade hon, i det hon skyndade ned för berget. Dernere bland busksnåren uppdykade Sauers gråa hufvud. Den gamle tjenaren kom för att anmäla, att en ung dam af Lillis bekanta väntade på henne i mottagningsrummet. Hon följde honom, dragande ett djupt andetag, men fann ej mod att en gång se dit, hvarifrån den sista frågan så klagande trängt fram till henne. Nästa morgon satt Lilli bredvid tant Barbara i bersåen. Den unga flickan hade knäet fullt af myrtenqvistar, hvilka småningom under hennes händer gestalterade sig till en brudkrans. På eftermiddagen skulle en af hennes väninnors vigsel ega rum, och Lilli hade, såsom brud ärna, öfvertagit omsorgen för brudens hufvudprydnad. Huru blekt och