Göteborgsposten – 25 november 1868, sida 2

tanke om henne, återtog hon, men till hennes heder vill jag dock gerna tro, att hon ej ställer tinkesättets och sörståndets adel lägre än jag; någon annan adel eger ej heller jag. Det finns personer, som tro sig förolämpa mig om de utesluta det lilla ordet von framtör mitt familjenamn; jag sjelf har aldrig bogagnat mig derutaf, på det att ej ett ögonblicks svaghet af min far måtte blifva töremål för löje. Han tystnade och såg på Lilli, som, alldeles förvirrad genom denna förklaring, höll sina ögon fästade på marken. — Detta band är således ej brustet, och jag håller det desto tastare i min hand, som det möjligtvis kan föra mig till det mål, som jag till hvarje pris skulle vilja uppnå ... Vi stämma fullkomligt öfverens — huru kränkande än denna sympathi mellan oss måste synas för er — fullkomligt öfverens, hvad fruktlösa böner beträffar, men i hänseende till mod .... — Så är ni tapper nog att tilltvinga er edra önskningars upptyllande. Ni har ju varit soldat! — Huru, ni vet ju mera om mig, än jag vågat hoppas! För öfrigt, tillade han dystert, hvarom påminner ni mig, och det i en sådan hånfull ton! Det finnes intet mera nedslående