Göteborgsposten – 25 november 1868, sida 1

Ff3 — och utverka on, för mig särdeles önskvärd, försoning! Han hade talat i en mycket allvarlig, uttrycksfull ton, och det förekom Lilli som hade hon i dag för första gången i sitt lif, och det med rätta, erhållit en högst forödmjukande tillrättavisning ... Men hvem var det väl, som vågade fordra räkenskap af henne för hennes beteende? ... Hans bevisningstörmåga skrämde och förargade henne; huru kunde han veta allt detta? Hade han vågat spionera på henne? Åter framträdde tant Barbaras förmaningar för hennes själ, och gestalten af den hemlighetsfulla okända, sväfvade varnande förbi heone. Hon kastade sitt hufvud tillbaka, med denna förtjusande rörelse, som uttryckte en hög grad at trots och motsägelse; dervid undvek hon försigtigtvis att se den opåkallade moralpredikanten i ansigtet, och således undgick henne det förtjusta leende, som ett ögonblick lekte omkring hans läppar. För att bevisa hur liten vigt hon lade vid hans ädelmodiga uppdrag; anslog hon med flit en skämtsam ton, och det uppfyllde henne med tillfredsställelse, att hon tillochmed gentemot dessa genomträngande ögon, lyckades i stt svar inlägga en stark bismak af ironi: — Till att utföra detta uppdrag fordras ett modigt hjerta. Med er just nu ådaga