Göteborgsposten – 25 november 1868, sida 1

— Jag har icko vädjat till våra allmänna umgängesformer, utan till hjertats välvilja, då jag åter en gång vågade tilltala er. Jag skulle gitva mig tillfreds och blott beklaga en ny villfarelse i mitt lif, om jag ej visste så mycket om er.... men jag vet att ni med ett älskvärdt leende besvarar den gamle tiggarens alla frågor, hvilken hvarje vecka hemtar sina allmosor hos hofrättsrådinnan Falk, vet att ni med outtröttligt tålamod afnör hans jeremiader och söker trösta honom; jag vet, att ni har den sällsynta förmågan, att på ett förbindligt och behagligt sätt kunna höra på, då er tants gamla vänner tala, att ni äfven förstår gifva qvicka och träffande svar om ni indrages i samtalet; vidare vet jag, att ni kan skämta och skratta, så hjertligt och godt som ett barn, i hvars hjerta intet rum finnes för hat, ovilja och dylika olycksaliga ting. Jag vet ... men hvartill ännu flera bevis? ... Det är ju nog, att ni söker förneka detta inför mig. Änm sasthåller jag er lyckliga misstanke; jag kan ej förmoda annat, att orsaken till eder ovänlighet mot mig, har sin rot i det gamla Dornska familjehatet ... jag såg er gå upp för berget, och följde efter, för att påminna er, att jag ännu har en fråga tillgodo; låt mig förvandla denna uti en bön: Blif en medlare mellan mig och hofrättsrådinnan Falk,