Göteborgsposten – 25 november 1868, sida 1

nombäfvale henne, förblof hon i första ögonblicket helt orörlig. — Jag medgifver gerna, sade hon — lätt vidrörande det svaga ryggstödet på bänken, ivilket darrade under hans hand — att ätven stenar kunna tala, men är det derföre nödvändigt att tillsluta sina öron för en bönfallande menniskoröst? Hvilket uttryck låg ej i denna bönfallande röst? Lilli hade hela tiden hatt hufvudet bortvändt, och dock betviflade hon ej, att under det hans läppar försökte skämta, hans ögon hvilade på henno fulla af ovilja och tillika af mildhet. Men nu gällde det, att en gång för alla lösslita sig från denna oförklarliga tjusning. Tantens förmaningar och hennes egna djerfva föresatser stodo plötsligt med eldbokstätver framför henne. Hon reste sig upp och ämnade, utan att svara, med en artig helsning, afligsoa sig, men ofrivilligt föll hennes blick på honom. Han stod der, med handen på bänkens ryggstöd, allvarlig och stolt; han gjorde ej den ringaste min af att vilja qvarhålla den unga flickan, men i hans imponerande hållning låg en sådan höghet och mannakraft, att hon ovilkorligen stannade och sänkte sin blick inför hans forskande öga, som mera straffande än vredgadt skådade ned på henne, i det han med dämpad röst sade: