Göteborgsposten – 24 november 1868, sida 1

uttala namnet Boatrice, med en oändlig vekhet. Han räckte damen handen, men hon drog sin hastigt tillbaka, och sade, skakande på hufvudet, några ord, hvilka ljödo liksom svaga flöjttoner; de tycktes vara qvåfda af tårar ... Huru noga kände Lilli redan ljudfallet i hans röst! Utan att tydligt kunna urskilja hvad han svarade, utan att han gjort någon yttre rörelse, förstod hon likväl att han blef otålig. Han trädde närmare fram till dörren och höjde armen. Ville han omfamna henne? Åter for den elektriska känslan genom Lillis själ, men denna gång med ett skarpt styng, som smärtade henne. Hennes kinder glödde, hon blygdes plötsligt öfver att stå der som en lyssnare, och ville gå tillbaka; men det, som hon i detta ögonblick skådade, sasthöll hennes fot vid tröskeln. Vid Blåskåggs närmande vek gestalten tillbaka och flydde med vacklande steg, liksom fruktade hon hans vidrörande. Hon afskydde honom, det märktes ju tydligt ... Var han en förbrytare, och visste hon om hans brott, eller var hans personlighet henne motbjulande och fordrade han ändock genkärlok? Hvarföre hon endast flyktigt dröjde vid denna sista förmodan, derötver var Lilli ej på det klara; hon fick ej heller lång tid till efteranke och anmärkningar, ty i tant Barbaras