Göteborgsposten – 24 november 1868, sida 1

för Dorthe, som hade uppsigt öfver sjäderfået, märkte hofrättsrådinnan ej den lilla rymlingen. Lilli reste sig sakta och obemärkt, för att om möjligt afvända det hotande ovädret från den gamla pligtförgätna köksans hufvud, men det lilla djuret flög som förryckt genom buskar och snår, alla bemödanden att få det ur trädgården voro förgäfves; plötsligen sprang hönan bort, flög upp och satte sig på paviljongens tak. Intet ropande och lockande hjelpte, hon satt qvar der helt gravitetiskt, vändande sitt hufvud hit och dit. Der stod nu den unga flickan åter, liksom fastväxt vid dörren. Blekt och spökaktigt låg det hvita huset der midtemot, tornet reste sig i luften som ett hotande pekfinger, springbrunnarne plaskade oafbrutet; de milliontals nedfallande vattenperlorna uppsögos af skymningen. I byggnaden syntes allt vara utdödt, ingenstädes syntes ljus, allt var försänkt i hvila. Måhända hade egendomsherrn, åtföljd af sitt folk, begisvit sig till Liebenberg för att bringa sin ängsligt bevakade klenod i säkerhet, eller att bevara henne för någon ny skrämsel; men i detta ögonblick öppnades dörren till terrassen, ett ljushaf framströmmade ur den klart upplysta pelargången och utbredde sig öfver orangeträden, stentrappan och en del af gräsplanen. Lilli såg plötsligen den okända träda