Göteborgsposten – 23 november 1868, sida 1

den unga flickan slutat sin sjelfanklagelse. Du kommer från en stor stad, uppträder, som en fullvuxen dam, med din förskräckliga krinolin och släpklädning, som, till Dorthes stora förargelse, sopar bort sanden från förstuga och trappor, har läst engelska och franska, stuckit din näsa i kemi och andra lärda saker, och har dervid förblifvit ett sådant barn, att jag väl framdeles blir tvungen, att hänga upp skolreglorna derborta vid vägguret, liksom förr ... för öfrigt — du förtjenar det visserligen ej — vill jag trösta dig dermed, att den snygge junkern äfven utan ditt förvållande skulle hafva utöfvat sin hjeltebragd; jag har ej väntat det annorlunda. Det har nog kostat på honom, att han ej förr kunnat tå börja sitt förstörelseverk. — Det skulle jag icke tro, tant, sade den unga flickan, upplyftade hastigt hufvudet, han synes mig alldeles ej vara någon elak menniska, och jag är öfvertygad om, att om du lugnt framställt för honom .... — Nå, nu vill ägget lära hönan värpa! utbrast hofrättsrådinnan mycket uppbragt. Lugnt framställa för honom, en af Hubertska stammen, en af dem midtemot ... Min farmoder skulle heldre med egen hand tändt eld på paviljongen, än gifvit någon af den