Göteborgsposten – 23 november 1868, sida 1

sitt hat och sin förtrytolse i dagen, var henne ytterst pinsam. Hon skyndade derför, i det hon gjorde en lätt bugning, ut genom dörren, och fann hofrättsrådinnan just i begrepp att uppsöka henne i paviljongen. Med hastiga ord och förstämd röst berättade hon hvad som skett. Tantens friska kinder förlorade ett ögonblick något af sin färg, i de gråblå, starkt blixtrande ögonen uppdykade den inre förtrytelsen, men hon förblef skenbarligen lugn, och ropade på gamle Sauer. — Hemta genast hit taflorna från paviljongen, men tag dem försigtigt ned från spikarne, befallde hon, bär dem in i gröna rummet, der kunna de tillsvidare vara, tills jag fått öfvertänka hvar de sedan skola hängas. Jag vill icke se dem nu. Hör Sauer, lät dem ej komma för mina ögon, det är en förfärlig tanke för mig, att de måste bort från sin gamla plats och att det ej står i min makt att förhindra det. Lilli följde med hofrättsrådinnan in i förmaket, kastade armarne omkring hennes hals, och bigtade sin skuld. Hon dolde sitt ansigte i tantens stora tyllkrås, och derföre märkte hon ej det förstulna leende, som i början af hennes berättelse sväfvade öfver den gamla fruns läppar,