Göteborgsposten – 21 november 1868, sida 1

. SEVILFELCE FP BARA ————— — öä26 Oredlig embetsman, Åter omtalas en af dessa sorgliga historier, som handla om högtstående embetsmän, hvilka på ete bedrägligt sätt förfarit med dem anförtrodda medel. Det gäller denna gång polismästaren Aas i Stavanger, hvilken i egenskap af kassör i dervar. sparbank begått storartade bedrägerier, hvilka möjliggjorts genom den släpphändthet, som bankens styrelse låtit komma sig till last, hvadan också styrelsen ej genast öfverlemnat den brottslige i rättvisans händer, utan nöjt sig med att t. v. ålägga honom 3 månaders suspension. Enl. Morgenbladet har Aas, som i många år innehaft ifrågavar. kassörsbefattning, på nedan beskrifne sätt kunnat utföra sina bedrägerier. Sparbankens verksamhet var ursprungligen bestämd till 2:ne timmar hvarje Lördags afton. De förökade affärerna nödvändiggjorde emellertid mottagandet af inbetalningar och räntor hvarje dag, men mottagningen skedde äfven om ingen direktionsledamot var tillstädes, efter hvad ryktet förmåler, men hvilket dock tidningen ej anser sig kunna bevisa; ryktet sörmenar dock att det gå så långt, att det var sedvanligt att aldrig någon direktör var tillstädes i banken. Det blef praxis, att Aaas mottog insättningar, räntor o. s. v. mot qvitto på en papperslapp, utan att återlemna reversen, som skulle afhemtas påföljande Lördagsafton, behörigen qvitterad af direktionen. Allmänheten vande sig att vara tillfreds med dessa papperslappar och det hörde till sällsyntheterna att man begärde dokumentet. På detta sätt blef det möjligt för Aas att inkassera och behålla en summa af 12,000 Spdlr mot dylika improviserade qvittenser, utan att direktionen derom hade någon vetskap, alldenstund han om Lördagen förklarade, att de medel han emottagit ej blifvit inbetalta, hvadan direktionen fortfor att i sin ego behå la de oqvitterade lånehandlingarne och bankens behållning således skenbarligen var riktig. Aas förde ordentligt bok öfver de penningar han emottagit, och genom att medelst nya bedrägerier sopa igen spåren efter gamla höll han vigilansen uppe och förstod att nedslå de misstankar, som till äfventyrs genom lånehandlingarnes ålder kunde uppstå. Upptäckten af hans svekliga förfarande lär också ha berott endast på en tillfällighet och okändt är ännu, huru många år han bedrifvit sin handtering. — Ingen förlust lär hota bankens kreditorer, men den behållna vinsten lär få till större delen stryka med för balansens betäckande. En revisionskomit för sakens utredande har blifvit nedsatt. Klagomålen mot generalkonsul Sterky. Med anledning af de klagomål, som framställts af tvenne norska skeppsbetälhafvare mot denne embetsman, hvilken förmenas icke hafva nog kraftigt understödt klagandena, di de i Petersburg begärt konsulatets bistånd i vissa uppgifna fall, der de ansett sig ha blifvit underkastade en godtycklig och orättvis behandling, och hvilka klagomål varit införda i norska Morgenbladet för d. 18 Juli och 13 Okt. innev. år samt derefter återgifaa i flera både norska och svenska tidningar, har svenska ministern i Petersburg, generalmajor 0. M. Björnstjerna låtit i såväl ofvannämnda norska blad som i Stockholmstidningarne införa en förklaring rörande generalkonsul Sterkys handlingssätt, och hvilken slutar med följande ord: På sätt jag bär sökt visa, äro alla de anmärkningar af någon vigt, fom mot generalkonsul Sterky blifvit gjorda i skrifvelserna till Morgenbladet, dels grundade på misstag, dels ofortjen a. Ilvad tvisterna mellan skeppare och lastemottagare beträffar, har jag ej vidrört dem, enår tydligt torde vara, att när konsulo förgäfves sökt medla parterna emellan, på sått bär skett, har han nått gränsen för sin verksamhet, hvarefter domstolarne vidtaga. Frågan måste då öfverlemnas till en advokat, för att i laglig form göras gällande. Hvad som återstår af beskyllningarne torde vara några hastiga ord, hvilka kunnat kännas sårande, men säkert ej varit så menta. Under brådskande kontorsgöromäl kan ej hvarje ord vägas på guldvigt. Hvar och en som närmare känner hr genera!konsuln, torde med mig få gifva honom det vitsord, att en mera förekommande, tjenstaktig och bälefvad man torde svårligen träffas, på samma gång som hans heder och karakter äro öfver allt beröm. IIans frikostighet, synnerligen mot landsmän, bar jag ofta hört omtalas, men aldrig att man lagt honom egennytta ill last. Vid detta tillfälle har ban troligen fått uppbära det missnöje, som egentligen bort riktas emot vissa föråldrade handelsbruk, hvilka det ej berott af nonom att förändra, men som jag erkänner vara af len beskaffenhet, att de kunna sätta äfven den medsörligaste sartygsbesälhafvares tålamod på ett hårdt rof. — —o—k ———— — Från Ilufvudstaden. —