Göteborgsposten – 20 november 1868, sida 2

— Nej, för himlens skull, nej. Jag måste vara sparsam, men ni kunde befria mig ifrån ett långt försvarstal, om ni åtminstone ville säga mig huru länge ni varit här? — Sedan i går. — Så, då måste jag bedja er ett ögonblick höra på mig ... Jag har efter många irrfärder i mitt lif slutligen kommit till den öfvertygelse, att jag måste söka den bästa delen af min förflutna tillvaro, d. v. s. de ögonblick då själen står i fullkomlig harmoni med den öfriga verlden, i de första sex åren af min lefnad. Efter många villtarelser, föll jag slutligen på den tanken, att inom mitt fädernesland, funnes måhända en magt, en trolldom, som skulle kunna återskänka mig den ursprungliga friden. Ni kan förstå, att jag oförtöfvadt begaf mig till Thäringen. Han hade talat i skämtsam ton, men den bittra smärta, som låg derunder, hade ej undgått Lillis öra. — Det förstår jag mycket väl, svarade hon; men det är mig en gåta huru ni kan finna eder frid uti ati förbittra andras tillvaro. — Detta vore också för mig någonting lika obegripligt som den tanke att dessa andra kunna stödja sin tillvaro på så mycken skröplighet. Hans blickar fästade sig härvid