Göteborgsposten – 20 november 1868, sida 2

Mindre Teatern har i sin nya komedi Cendrillon en dramatisk produkt, som bör kunna tillsörsäkra densamma om mer än ett godt hus. Uppränningen är visserligen den gamla — en mor som älskar sitt ena barn med örverdrift, mon behandlar det andra med köld och hårdhet —, men behandlingen af det genom sin allmänlighet alltid intresserande ämnet är modern och utförd med en ganska skicklig hand. Fastän fem akter lång, tröttar pjesen icke, utan tvärtom spänner mer och mer intresset, utan att förf. derför tillgripit andra än rent vanliga konflikter och föraktat den annars ingalunda sällsynta manien att hopa den ena ätventyrliga situationen på den andra. Vi ha här att göra med ett rent karaktersstycke, och vi äro författaren tack skyldiga för den enhet och den måtta, i hvilka det hela hållits. Fru Key utförde modrens roll med den sceniska sans, som vi lärt oss värdera hos denna ganska skickliga skådespelerska, och den färg, som likväl samtidigt ertordras, för att gifva, vi vore nästan frestade att säga, passionens lif åt den moderliga karakter, som här skall framställas. Scenen i sista akten mellan henne och den tillbakasatta dottren, m:ll Arenander, måste isynnerhet tillvinna sig bitall såväl å fru Keys som m:ll Arenanders sida, hvilken senare i allmänhet gaf intresse åt sin roll, om vi än saknade den mjukhet och det rörande behag, som skulle göra den unga flickan mera sympatetisk för åskådaren. Den förklemade dottern hade i m:ll Dorsch en ganska god tolk. Om det är m:ll Dorschs skaplynne eller ej, känna vi icke. Men det låg i denna hennes framställning något hurtigt, befallande, raskt, som skulle, om det vunnits genom konstens förmedling, vittna fördelaktigt om hennes förmåga af karaktersuppfattning och densammas konseqventa hållning i utförandet. Hr Hessler var förträfflig såsom den plumpe, halft cyniske landtjunkaren, och den brassa realism, som här mötte åskådaren, var alldeles på sin plats. Åfven hr Schwartz spelade med takt och urskiljuirg sin föga tacksamma roll. Vi förstå ej, hvarför författaren kallat denna figur professor och sålunda i förväg gilfvit mången en oriktig föreställning om densammas ställning i huset, då han ingenting annat är, än en ölverliggande informator, hvilken genom vänskapsband hålles fast vid ett hus, der han förut utsått bildningsfrön och der han nu genom händelsernas utveckling skördar kärlexk och hjerta. Hr ing, en ung, förnäm man som älskas at den bortskämda llickan, men gripes af medlidande med den andra och börjar älska henne, sålunda gifvande handlingens knuff åt karaktersutvecklirgen, förmådde på intet sätt lösa sin uppgift, hvilket var så till vida störande, som spelet å öfriga händer var tadelfritt och i allmänhet jemnt. Första representationen, som gafs i Onsdags, bevistades af ett fåtal åskådare; men samma stycke gifves i afton åter, antagligen för mycket godt hus, hvilket såväl det som utförandet härstädes förtjenar.