Göteborgsposten – 20 november 1868, sida 1

ning, vidare, att denna gestalt, i den enkla, bruna drägten, uppbar ett skönt manligt hufvud, med anletsdrag, som i sanning voro demoniska nog för att bekräfta det honom påbördade, ej särdeles smickrande tillnamnet Blåskägg. Han stod ett ögonblick, liksom fastnaglad af öfverraskning, sedan böjde han sig inåt rummet, och besåg den förödelse, som muraren åstadkommit. Utan att upplyfta ögonen, märkte Lilli dock, att han lätt stampade med foten. — Så dumt, mumlade han, med en blick på de bestörta tjenarne. Jag hoppas, jag kommit tids nog för att kunna förebygga en större olycka ... sade han, med en lätt bugning, till Lilli .... Intetsvar ... Han vände sig bort, och slungade den brinnande cigarren, som han höll mellan fingrarne, bort på gräsplanen. Hans folk aflägsnade sig. Lilli hoppades att han skulle göra detsamma, ty hon ville för intet ipris rymma fältet; det kunde ju hafva sett ut som en flykt, och dock måste hon inom sig tillstå, att hon heldst skulle velat springa derifrån så fort som möjligt. Men der stod han åter framför öppningen i muren. Han höll armarna korslagda öfver bröstet, och stödde sig mot en bjelke med det lugn och tillförsigt som om han stätt på en vänskaplig mark, och ej på tröskeln af ett fientligt om