Göteborgsposten – 20 november 1868, sida 1

nöjd härmed, svarade han muntert. Men säg sjelf, tror ni att Moses, efter att hafva hört det första ljufva sorlet af den siltverkälla, han sjelf framlockat, ej önskat höra mera? Jag är nu i samma belägenhet ... Jag har visserligen, med undantag af den allmänna menniskokärlekens, ej minsta rätt att fordra något at er; och dock vågar jag föreslå er en förlikning i godo ... Föreställ ni nu den unga, sköna fee, som beviljade den fattige mannen tre önskningar, och tillåt mig att göra er tre frågor. Hon var i behof af den största sjelfbeherrskning, för att ej låta smitta sig af hans munterhet. IIeld-t hade hon, vid detta originella förslag, skrattat honom midt i ansigtet, men så tordes hon på intet vilkor handla mot den fientliga grannen. Han måste, en gång för alla, genom allvar och köld hållas inom skrankorva. Hon vände honom ryggen, tog ned en af taflorna trån väggen, och under det hon aftorkade dammet trån ramen, svarade hon helt likgiltigt: och hvad bjuder ni mig i ersättning, om jag skulle vilja nedlåta mig att stå er till svars? — Kanhända — jag gissar det, som för er synes det mest önskansvärda — ett löfte, att jag sedan straxt skall aflägsna mig och lemna er allena.