Göteborgsposten – 20 november 1868, sida 1

i råde. Lilli kände hur hans öga orubbligt hvilade på henne; hon var nära förtviflad af föri lägenhet och otålighet, men nu gällde det dubbelt att med säker hållning draga sig ur I den kinkiga belägenheten. Hon bevärdigade j honom ej med en blick och inlade i kistan en stor docka, hvars långa blonda lockar framstucko ur en liten barnmössa. — En förtjusande liten varelse, afbröt han plötsligen den pinsamma tystnaden, det skulle intressera mig att veta, om den kan skrika. Hvilken ironi låg ej i denna röst! Han hade för afsigt att förolämpa henne, han behandlade henne ju som ett barn! Förtörnad kastade hon en vredgad blick på honom. — Jaså, utropade han, i det han leende uppfångade hennes blick. Jag ville blott veta om ni förstod tyska. I detta ögonblick tviflar jag ej mer derpå, och då törs jag väl hoppas, att ni åtminstone besvarar denna min fråga: vill ni förlåta mig, ifall ni genom mitt förvållande blifvit störd och skrämd? — Jag blir ej så lätt skrämd; nu hoppas jag slippa besvara något mera. Det for liksom en ljungeld öfver hans ansigte, men han gjorde ej ringaste min af att lemna sin post. — Nödtvunget måste jag förklara mig