Göteborgsposten – 19 november 1868, sida 2

ser vakna Inom sig, an dem som 10uTL ITAmkallats der genom någon ny vetenskaplig upptäckt, något fynd som visat nya olika ämnens kemiska frändskap. Och likväl är det ett frändskapsbegär, som yppar sig der inom det oroliga hjertats fängsel — ett frändskapsbegär, som är äldre än Newtons molekulär-attraktion. Den vetenskaplige dåren, han har förbisett det för materiens fenomener! Han häpnar, han smekes ljuft af ett ännu oredigt, men behagfullt hviskande hopp. Den onämnbara känsla, som man kallat kärlek, har intagit den vetenskapliga lidelsens plats. Men ...han ser sig i spegeln... hvarför skulle också en alkemist finna upp denna tingest, som talar omutligt sanningens språk! Han ser skrynklorna i sitt anlete, han ser huru håren grånat... Då man hängifver sig åt kärleken, bör man vara ung, isynnerhet då man älskar en ungmö. Det är få qvinnor, som ha mod att förnya Eos lott med Tithmos, hvilken, såsom bekant, älskades ännu, då af honom endast förnams en sakta susande cikade. Didier älskar en väns dotter. Han kämpar emot denna våldsamma lidelse. Han ställer i tanken sin ålder, 48 år, vid sidan af hennes, en lifvets vårdag. IIan ser skilnaden. Han ryser — men endast för att lägga nytt bränsle på kärlekens offeraltare. Och han ger vännen del af sin passion. Denne ryggar tillbaka. Olikheten i ålder slår äfven honom. Han gör den förälskade gamle töreställningar. Alla dessa äro qval för denne. Flickan återigen älskar en annan, en ung man. Hon värderar Didier såsom en vän. Hon kommer och upprullar för denne en tjusande tafla af hemlifvets lycka och frid gentemot det gamla ungkarlsståndet. Hon haren charmant plan, en sådan som blott kunnat rinna upp i en liten qvinnobjerna. Man skall köpa sig ett stort hus om trenne våningar och försedt med en vacker trädgård. Annu ha väl ingen flickas drömmar varit plundrade på blommor. I detta skola de alla bo tillsammans. Åh, hon skall pyssla om Didier, så att han skall bli ung på nytt och riktigt börja njuta af lifvet! De skola bo der, Didier, fadren, hon ... ja, alla fyra... Och till gengäld för all denna framtidslycka, hon vill bereda honom, begär hon endast att Didier skall hjelpa henne i ett krigsputs mot fadren. Didier har, mer och mer hänförd, nästan ängsligt följt med de lockande perspektiven hon uppdragit. Han har tjusats, berusats ... Ja, de skola skaffa sig hotellet, de skola bo der alla tre ... ah, hvilken lycka, hvilket lif! .. ja, alla tre!... Nej, alla fyra! infaller flickan ... Huru, fyra? Tre, menar du, mitt barn ... Nej, fyra... Och det är just denne fjerde, hon vill att han skall hjelpa henne med att skaffa dit, emot fadrens vilja... Det är Henri, den unge läkaren, som hon älskar ... Det är en djupt tragisk förveckling, som här börjar, och förf. har utan någon stor scenisk apparat vetat så framställa kampen, att ingen kan undgå att känna detta medlidande, hvilket Schiller ansåg vara tragediens uppgift att åstadkomma. Här ligger ock styckets tyngdpunkt; uppburet af en skådespelare, som är mäktig den i sig beundransvärda konsten att framställa det djupa tragiska lidandet, måste detta moment vara af en gripande verkan i all sin enkla storhet. Förbigående den följd af situationer med nästan stormiga konflikter, hvilka ej finna sin rätta afelutning i den betydligt matta tredje akten, som saklöst kunnat vara borta, måste vi erkänna att ingendera af styckets hufvudkarakterer, Didier och den unga flickan, hade en representant, som syntes oss motsvara uppgiften. Hr Novander gjorde visserligen sitt bästa och lyckades stundom draga publiken med sig; men hans förmåga saknar så betydligt den fond, som här erfordras, för att alla de vexlande skiftningarne må kunna finna sina rätta uttryck, att äfven prisvärda bemödanden ej göra tillfyllest. hortligen, Didie:s roll kräfver i utförandet en framstående skådespelaretalang med snillets lyckliga instinkter, för att breda skimmer öfver framställningen, under det hr Novander endast är en utilitet inom inskränkta gränser. Det poetiska doftet i ett drama är som stoftet på fjärilsvingen; det försvinner vid realismens alltför hårda beröring. Att m:ll Roos ej kan vara en representant för Louise, denna behagfulla, goda, leende varelse med de sjutton åren, det borde hennes helt säkert ej få-åriga sceniska erfarenhet ha sagt henne. M:ll Roos var — må hon förlåta oss uttrycket, men det innebär en sanning, som vi hoppas skall bli af gagn — en personifierad ironi at denna ungmö, som förfäras i sina sjutton år öfver att kanske skola bli förenad med en gubbe. Hvarför skall man tvinga oss att säga en dame sådana oartigheter? Hr Aströms Lucies far, uppbar sin roll tadelfritt och höll den endast skizzerade karakteren vid ett jemnmått, som förtjenar erkännande.