Göteborgsposten – 19 november 1868, sida 2

— MM VAR —2———— Döden gör detta år i den franska hufvudstaden stora skördar, och personer med kända namn salla denna gång för hans lie. Vi ha omnämnt Rossinis, Rothschilds och IIavins frånfällen. Nu berättas det, att den bekante Berryer återigen blifvit sämre och är hopplös; att marskalk Foreys tillstånd är förtvifladt: han är nästan lam öfver hela kroppen; och att den bekante dramatiske skriftställaren Empis, medlem af franska akademien, ligger utan hopp. Rörande Rossinis sista ögonblick meddelas: Abbe Galby hade d. 13:de (Rossini dog kl. 1 f. m. d. 14:de) ett långt samtal med den döende. Abbn sporde honom, huruvida han trodde på den katolska religionen och hvad denna lärer. Rossini svarade: Den, som har skrifvit Stabat Mater, den tror. Efter detta första besök (kl. 1(,6) erhöll han absolutionen; han blef härpå lugn. Derpå greps han åter af törst, hvilken redan i tvenne dagar plågat honom, och hans ångestsuckar begynte på nytt. Om qvällen fick han sista smörjelsen. Då börjades en smärtsam och långvarig dödskamp. Han harklade, rosslade och kunde knappast andas. Det var en pinsam anblick. Kl. 10,10 räckte man den döende iskyldt vatten, som han med begärlighet drack; en inre eld tycktes förtära honom och förorsaka honom outhärdliga plågor. Han kastade sig hit och dit på sin pinobädd, under det han utstötte obegripliga meningar. Det sista namn som kom öfver hans läppar, var hans hustrus, hvars hand han bjertligt tryckte. Ett ögonblick derefter förlorade han sansen. Rossini dog i sin villa i Bassy, som ligger nära sästningsbarriören. Han skulle begrafvas som i Tisdags, och en oerhörd menniskomassa väntades komma att deltaga i likbegängelsen, ty den gamle maestron var en af de mest bekanta och omtyckta personligheterna i hela Frankrike. Samtidigt med konstens rike har äfven penningens förlorat en af sina mest framstående medlemmar, James Rothschild, som äfven i dessa dagar efter en längre tids svaghet och omkring en veckas sjukdom dragit sin sista suck. Rothschildarnes ofantliga rikedomar ha blifvit historiska. Namnet har öfvergått i hvarje lands språk, för att beteckna en ovanligt rik man, och deras finansiela egenskaper samt lyckliga spekulationer ba i åratal uppställts såsom lysande exempel för alla affärsmän. Baron James Rothschild var son till den gamle frankfurterjuden Meyer Rothschild, som grundlade sin förmögenhet genom den bekanta penningtransaktionen med landtgrefven af Hessen-Cassel år 1793. Fadren hade år 1812 fem söner, Anselm, Salomon, Nathan, Charles och James, omkring sitt dödsläger, och år 1814 var huset Rothschild representeradt i 5 europeiska städer, neml. i Frankfurt, Wien, Neapel, London och Paris. Nathan nedsatte sig i London, der hans söner sir Anthony Rothschild och baron Lionel Nathan de Rothschild spelat en stor roll. James, den yngste at de 5 bröderna, begaf sig till Paris och började sina finansiela operationer med 200 mill. francs, hvilka han lånade till franska regeringen, för att sätta henne i stånd att betala den begärda summan till Frankrikes vänsälla fiender efter den tidens stora politiska händelser. Genom de mest vidsträckta förbindelser öfverallt i Europa, hvilka satte bröderna i stånd att endast behöfva inlåta sig på en spekulation, då dess lyckliga utgång var så till sägandes betryggad, svällde den redan furstliga förmögenheten snart upp till en hittills okänd storlek, och James Rothschild tronade i sitt kontor vid Rue Lasitte som en verklig konung inom den franska finansverlden. Alla möjliga menniskor gjorde affärer med denna monstrefirma, länder och furstar täflade att komma i törbindelse med de mäktiga bröderna, och det finnes få riken, som icke vid en eller annan tid gjort affärer med huset Rothschild. De politiska hvälfningarne i Frankrike hejdade icke den guldström, som ständigt flöt in i baron James kassakistor. Den heliga alliansen uppdrog åt James Rothschild och hans broder i London att inkassera de ofantliga krigsomkostnader, som Frankrike måste betala. År 1830 räckte James Rothschild segervinnarne sin med guld fyllda hand ; år 1851 satt han efter statskuppen lugnt på sitt kontor, och några år senare bespisade han kejsar Napoleon på sitt furstliga landtställe Ferr:res i närheten af Compiegne. En person, den der spelat en sådan roll som James Rothschild, har, såsom man väl kan tänka sig, ständigt varit föremål tör betraktelser af alla slag, och de anekdoter, som äro i omlopp om honom och hans lif, äro nästan oräkneliga. Flera biografer skildra honom såsom nästan girig, och det är först på senare åren de vilja medgifva, att han upprepade gånger gjort godt, och detta på ett honom och hans förmögenhet värdi,t sätt. Man berättar sålunda bl. a., att han en gång fick den idken att vilja målas af Horace Vernet. och