Göteborgsposten – 18 november 1868, sida 1

kring det stora, runda bordet, ett lustigt säliskap. En stor pajazzo låg så sorgsen I ett hörn, synbarligen bannlyst ur de kaftedric kande damernas sällskap, och det tjocka lin debarnet i vaggan låg der ännu lika hjelplöst som förr. Den unga flickan tyckte sig försatt tillbaka till det förflutna; hon kröp ned på golfvet framför dockhuset och genon minnet allt hon hade låtit dessa 8 varelser tänka och upplefva. Ilon hade denna mellantid fått lära mycket, försk ligt mycket, för att utbilda sina själsförmö genheter, men hennes sinne hade blifvit oför ändradt. Och der stodo ju äfven alla de gamla möbler, som voro henne så kära. De härstammade från den tid, då de båda familjerna här församlats i frid och endrägt. På väggarne hängde oljemålningar, alla målade tant Barbaras farfar, Erik Dorn. De förrådde en medelmåttig talang och i sina motiver målarens dystra sinnesstämning, Midtöfver Lillis forna lekplats hängde en större talla, som fordom mången gång, isynnerhet vid skymningens inbrott uppfyllt hennes barnsliga sinne med en panisk förskräckelse, Taflan föreställde Orestes förföljd at furierna, Målad med en flygtig pensel och en viss hastighet, var den, hvad proportionerna beträffar, totalt misslyckad, ett fel, som hade kunnat gjort af