Göteborgsposten – 18 november 1868, sida 1

räddas, innan vandalen derutanföre fortsatte sitt förstörelseverk. Ilon var just i begrepp att vända tillbaka, då en röst hördes på afstånd: ÅIIåll upp, håll upp, det kan vara nog nu för det första! Det var samma röst som igår kallade negren in i huset, en fyllig, välljudande, manlig stämma, på hvilken man kunde höra att den var van att befalla. Det var säkert Blåskägg, han tycktes vilja i egen person beskåda offret för sin hämd, ty med raska bestämda steg närmade sig en man paviljongen .... Skulle hon fly? Nej. Hon var mycket uppbragt öfver denne mans våldsgerning; han skulle få erfara att man föraktade honom och att man hade mod nog att sätta sig emot hans förmätenhet och oförskämdhet. Hon gick fram till bordet, som stod midt i rummet, ställde en tom kista derpå och började med skenbart lugn att packa in de omkringliggande leksakerna. — Jaques, sade rösten nu tätt bakom fönstret, och i detta ögonblick ljöd den sträng och befallande, jag hade ju befallt, att man först skulle öppna fönstret, för att öfvertyga sig om, att derinnanföre ej funnes något, som kunde taga skada. Hvarföre har man underlåtit detta? (TForts.)