oljudet i natt midtemot. Sauer tror, att fruntimret velat fly sin kos, och blifvit ertappadt. Du gode Gud, jag ville då ej vara i den stackars menniskans ställe. Herrn der är visst ej lätt att komma till rätta med. — Är han då verkligen ett sådant odjur? frågade Lilli, i det hon drog ett andedrag af lättnad och inom sig log öfver den olika uppfattningen af den nattliga scenen. — Ni skulle blott höra huru han grälar på sitt folk; jag kan höra det in i mitt kök. Men med att gräla, nöjer han sig ej, blod måste han se. Ni kan tro mig, blott derför gick han med i kriget förlidet år; det tror Sauer också. — Det lär allt haft andra orsaker, sade hofrättsrådinnan. Han blef ju sjelf sårad vid Oeversee, och lär han kemmit hit i ett ganska betänkligt tillstånd ... För öfrigt, Dorthe, tillade hon strängt, denna tvjst mellan er och Saver i dag var ett rättvist straff för er begge. Hur ofta skall jag då uppröpa för er, att J ej skolen bekymra er om hvad som föregår midtemot. Dorthe mumlade något om, att man ej alltid kunde stoppa bomull i öronen, och aflägsnade sig misslynt. (Forts,)