aldrig åter. Den svarte karlen var, med respekt sagdt, djefvulen, som hade hemtat generalen ... Denna historia berättade jag tör Sauer, i all oskuld; då blir han plump, kastar stöfveln, som han just höll på att borsta, på marken, och säger åt mig att jag borde draga åt dårhuset; der trodde man möjligtvis ännu på sådant skräp. Hofrättsrådinnan återhöll med möda ett leende, ty Dorthe var lätt förolämpad. — Men huru kunde du komma in på ett sådant hemskt kapitel, Dorthe? frågade hon. — Ja, jag tyckte minsann, svarade den gamla tjenarinnan, i det hon med en flik at sitt linneförkläde torkade sitt upphettade ansigte, att spektaklet i natt var just som om den onde hade hemtat en fattig själ. — IIrllket spektakel? frågade hofrättsrådinnan förundrad. Lilli lutade ansigtet öfver koppen. Ovädret tycktes nu vilja börja att bryta löst öfver hennes hufvud. Tantens törebråelser fruktade hon ej, gerna hade hon emottagit dem, ty hon var ju skyldig, men den tanken, att hennes moderliga vän skulle få obehagligheter genom hennes förvållande, var för heune pinsam. — Nå, Gud förbarme sig, utropade Dorthe och slog tillhopa händerna öfver hufvudet, hörde fru hofrättsrådinnan ej det förfärliga