fred icke kan dröja länge. Kan man väl neka till, att händelserna sålunda på ett slående sätt visa, att det icke var skämt, utan rent allvar, då Napoleon år 1863 framlade sör Europa sitt Antingen — Eller — antingen en allmän kongress för utjemning af tvistetrågorna, eller ock ett allmänt krig? Med rätta sade lord Stanley, att det ej blott var missförstånden mellan Frankrike och Preussen, utan de allmänna rustningarne, som ge anledning till bekymmer. Härmed måste äfven Englands bemedlingsprogram, såframt detta är något annat än en valmanöver, utvidgas, från att allena gälla Frankrike och Preussen, till ställningen i allmänhet inom Europa. Af bemedlingen skulle då födas en kongress, och England skulle sjelft nödgas gifva en lysande bekräftelse på Napoleons statsmannablick, i trots af Russells hånfulla förkastande af den förres kongressförslag. Den offsiciösa franska Corr. Havas säger: Om underhandlingar inledas, böra de enligt våra åsigter vända sig omkring den allmänna ställning i Europa, om alla kabinetternas rustningar, icke allenast om de rustningar, som Preussen och Frankrike företaga. Med dessa förbehåll vilja vi skänka de goda afsigter, som Disraeli lagt i dagen, vårt bitall, och vi vilja understödja hans fredliga steg. Det är också en allmän afväpning, som den allmänna meningen inom Europa fordrar, och det torde ej vara något tvifvel underkastadt, att om man icke skyndar dermed, vare sig att afgörande drabbningar måste gå före eller icke, så skall ett revolutionärt tillstånd inträda inom Europa, uppburet af en alltmera bestämd solkopivion. Det är en sanning och den måste bli allmänt känd, för att läkemedel skola kunna beredas deremot, att hela tillståndet inom Europa bär osäkerhetens prägel. Man befinner sig midt i det tillfälliga, som öppnar dörren för alla oberäkneliga händelser, och det är för att, om möjligt kunna möta dem, som de ofantliga rustningarne företagas. Napoleon III vill bemäktiga sig Rhenprovinsen och Belgien, säga tyskarne, och han vill, att hela Europa skall dansa efter Frankrikes pipa. — Bismarck vill taga Holland, Danmark, Lothringen och Elsas, de sydtyska staterna och Österrikes tyska provinser, säga fransmännen. — Vår tillvaro står på spel, säga österrikarne; ännu för få år tillbaka voro vi en stormakt af första ordningen, men i detta ögonblick veta vi icke, om vi få lof till att lefva. Man hotar oss med Polens öde. Ryssland vill göra sig till skyddsherre öfver de slaviska nationaliteterna, hvilka upphetsas af dess utskickade, Preussen har redan gått med ena benet öfver Main, hvarigenom våra tyska provinser hotas med att hemfalla till detsamma, och i Triest och Tyrolen arbetar man öppet på en införlifning med Italien. — Och ryssarne säga: Våra trosvänner och blodsfränder underkufvas af tyskar, polackar, magyarer och turkar, och de anropa oss om hjelp i nöden. Men ej nog härmed; en sammansvärjning har stiftats mellan Frankrike och Osterrike om Polens återupprättande, och man vill tvinga oss att gå ett ärhundrade tillbaka. — Turkiet beklagar sig öfver, att hela dess område genomströfvas af utskickade, hvilka upphetsa dess kristna undersåter till uppror och vidtaga alla förberedelser till uppror. Grekland och Rumenien äro Rysslands förposter, och här kunna Turkiets fiender i säkerhet taga sina mått och steg till det revolutionära utbrott och det öfvertall, hvarmed det på en gång botas. — Italien kan ej komma til lugn, så länge den romerska srägan förblir oafgjord. — De små staterna ha en förkänsla af, att deras sista timma kan nalkas, och ha af yttersta förmåga rustat sig, antingen för att försvara sig mot ett angrepp, eller för att häfda sin neutralitet, eller för att taga parti i kampen. — Ingen af de små staterna ha rustat ifrigare än Schweiz, som ligger emellan tre stora nationer och uti denna sammanförningarnes och nationalitetsprincipens tidsålder löper fara för att springa sönder i tre bitar. — Kortligen, ett fullständigt kaos råder inom Europa. Och då hela Europa lider af detta kaos, måste det gemensamt athjelpa det. Derför antingen en kongress om afväpningsfrågan, eller ett uppträdande å folkets sida med anspråk på att deras representanter skoia taga saken om hand, sedan det visat sig att kun