armen i sidan, och orkanen var färdig att bryta löst. Hennes morgonhelsning röjde, att något var i olag, och hoträttsrådinnan frågade leende, om hon sofvit illa. — Oh, Sauer sätter sig igen på sina höga hästar, svarade hon vresigt, och ställde med osäker hand kopparna på bordet. Han tror, kantänka, för det att han håller by idningen, att han är den klokaste och att ingen annan vågar knysta ... och det är ändå sannt, det påstår jag säkert. Historien förskrifver sig trån Erfurt, och min gudmor var från Erfurt, hon berättade den för mig, och hon ljög inte ... Derstädes lär ha funnits en general, en riktig omenniska. Han spelte och drack från bittida om morgonen till sent inpå natten, och gjorde så mycket ondt, att en ordentlig menniska knappast kan tala derom! En gång gaf han en bal, der det gick vildt till, men just som klockan slog tolf på natten, så står derutanför en svart karl — ingen menniskosjäl visste huru han kommit dit — och låter kalla ut generalen. På en gång hör man ett rysligt spektakel, fönstren flyga upp af sig sjelfva, man hör buller och brak liksom om vilda hästar tratvade upp och ned för trappan, generalen skriker jemmerligt, och, då de andra kommo ut för att se hvad det månde vara, då voro de sin kos, och kommo