Göteborgsposten – 17 november 1868, sida 1

nes hjerta slog fortare vid tanken på att möjligtvis kunna bistå och hjelpa den olyckliga, och derföre lemnade hon ej fönstret, utan sträckte ut hufvudet, full af hjeltemodig beslutsamhet, och lät sin luftiga gestalt, hvilken liksom en liten elfva framskymtade bland slingerväxterna, helt och hållet belysas af månskenet .... Ett genomträngande skri hördes i detta ögonblick ... Gestalten drog slöjan för ansigtet, höll den med korslagda händer fast öfver bröstet, oeh flydde, liksom jagad, öfver gräsplanan, och uppför stentrappan. En åt terrassen förande dörr upprycktes inifrån, och vid den starka belysningen af en mängd lampor syntes negern på tröskeln. Fruntimret nedföll liksom afdånad bredvid honom, men hon reste sig snart åter, visade med handen åt paviljongen, och försvann derpå i pelargångens bakgrund. Allt detta hade Lilli åsett, liksom förstenad, men nu skyndade hon att stänga luckorna, ty negern störtade, som on ursinnig, ned för terassens trappa. IIon hade just med darrande händer lyckats skjuta för rigeln, då hon hörde hans steg utanför; han slog med knytnäfvarne mot luckorna, så att det gamla trädvirket brakade och framslungade en mängd hotelser och svordomar på bruten tyska. Den unga flickans fingrar omslöta krampaktigt ri.