Göteborgsposten – 16 november 1868, sida 2

— Jag låter ej flytta en sten derisrån, hon visade på farmodrens porträtt, hon skulle vånda sig om i grafven, om det skedde med mun vilja — den snygge junkern får lof att egenhändigt ombesörja nedrifvandet; det kan jag naturligtvis ej förhindra. — Och dervidlag lär han ej göra många omständigheter, fru hofrättsrådinna, det skail ni få se! sade Dorthe, sem kommit in för en stund sedan och ställt en tallrik med färskt bakade vofflor på bordet. Han har brådtom, han. Om det ej vore för det fönstrets skull, som vetter ut åt trädgården, så stode det lilla huset honom bestämdt ej i vågen. Men det kunde ju hända att gamle Sauer engång finge lust att öppna luckorna och titte in på den sköna damen, der midtemot; det vore ju förskräckligt. — Hvad för en dam? frågade Lilli skrattande. — Förmodligen hans hustru, sade tant Barbara tvekande. — Åh nej, tro icke det, fru hofrättsrådinna, fortfor Dorthe ifrigt, utan att märka sin husmoders varnande blickar, hans käresta är det, fröken Lilli; der midtemot går det till som hos hedningarne, och svartsjuk som en turk, är han. Ingen själ i hela trakten vet huru menniskan, som bor hos honom, ser