Göteborgsposten – 16 november 1868, sida 2

skifvan. Bakom fönstrets gestalter gled en skugga oupphörligt fram och tillbaka. En man gick med raska steg af och an; ... var det måhända den elake grannen, denne Blåskägg, som höll en olycklig qvinna fången, på det intet aunat öga än hans, måtto skåda hennes sköna anlete? Lilli vågade ej högt uttala denna fråga; hon ville i dag ej mera vidröra tantens hjertesår. I detta ögonblick inträdde gamle Sauer med lampan. Hans knarrande stöflor väckte hofrättsrådinnan ur en lätt slummer; hon for upp, och satte glasögonen på de sömniga ögonen, för att ännu läsa litet. Under tiden stängde Sauer fönsterluckorna. Den gamle mannen tog först, nästan brådskande, det södra hörnfönstret i beslag, hvarvid han med en skygg sidoblick på Lilli, mumlade något om syndigt lefverne. Ännu en gång föll ljuset på de herrliga gestalterna på glasmålningen, sedan försvunno de bakom de ogenomträngliga grå fönsterluckorna. Lilli tog tidningen ur tantens hand, och läste högt derur, tills vägguret förkunnade, att klockan var tio. Hofrättsrådinnan rättade sig strängt efter denna gamla klockas hesa ljud, och vid det sista slaget reste hon sig upp, och förde Lilli till gästrummet hvarest, hon, med en kyss på pannan, bjöd henne godnatt. (Forts.)