Göteborgsposten – 16 november 1868, sida 1

mur, uppstodo tvistigheter om delningen, ty gränslinien gick tvärsigenom paviljongen. Men min farfar och den gamle IUsubert Dorn blefvo slutligen eniga om, att den skulle få stå qvar, och emedan den hälften stod i min farfars trädgård och dörren var på denna sidan, tillföll den oss. Nu tycker plötsligen den högförnäme herrn, att hans bortskämda ögon generas af den gamla enkla byggnadens bakvägg, och han vill nödvändigt undanrödja den hälft, som står på hans egor. — Huru, på den kära, gamla paviljongen vill han förgripa sig! utbrast Lilli upprörd och rusade upp. Hon hade hittills hvilat lognt i länstolen och låtit en af sina små saffiansskor balancera på tåspetsen. Det gamla familjhatet, med sina uråldriga traditioner, hade hon aldrig rätt kunnat begripa. Alla dessa oenigheter emellan de senare generationerna, hvilka tant Barbara städse med förtrytelse ihågkom, hade förekommit henne mycket småaktiga och löjliga; derföre hade hon också i början skämtsamt behandlat hofrättsrådinnans förmenta bekymmer och förtretligheter. Men nu erhöll hon ett så slående bevis på grannens elakhet och illvilja, att det skar henne i hjertat. Hon älskade den gamla paviljongen som ett barn älskar en gammal vän till dess föräldrar, hvilken gungar det på