Göteborgsposten – 13 november 1868, sida 3

Frankrikes, kejserliga hof har utflyttat till Compiegne, der det skall uppehålla sig i 5 veckor och under tiden se talrika skaror af gäster omkring sig, fördelade på fyra serier. Det är ej sti:re mellanrum mellan den ena afdelningens afresa och den andras ankomst, än just hvad som behöfves, för att ställa de rum i ordning som äro bestämda för individerna. Dessa lefva ganska friskt undan i Compiöågne. Önska de taga sina hustrur med, så äro dessa välkomna, och på samma sätt skänker den kejserliga gästfriheten rum och mat och dryck åt de kammartjenare och kammarjungfrur, hästar och hundar, som de främmande kunna finna för godt att taga med sig. Morgontoiletten består i rock och ljusa benkläder; längre fram på dagen rättar sig toiletten etter det sätt, hvarpå denna skall tillbringas. En gång i veckan hålles en stor jagt, och vid detta tillfälle bära de ridande herrarne af den kejserliga jagtklubben den vanliga jagtdrägten, hvaremot de öfriga kläda sig! efter sin egen smak. De herrar och damer, som ej kunna rida, befordras i stora char å banss till samlingsplatsen för jagten, hvilken tager sin början omedelbart efter kejsarens och kejsarinnans ankomst, hvilken oftast sker till häst. Om aftnarne bäres frack, knäbyxor och silkesstrumpor, och om teaterföreställningar icke gifvas, hvilket endast brukar ske en gång i veckan, tillbringa gästerna vanligen aftonen hos kejsarinnan, hvarest man konverserar, musicerar, äter och dansar, allt efter hvars och ens önskan. Under dessa timmar och vid den dagliga dinern sammanträffa gästerna, hvilka för öfrigt afsigtligen inbjudits så, att hvar och en kan med ganska stor säkerhet räkna på att träffa bekanta, hvarje dag med kejsaren och kejsarinnan. ben öfriga delen af dagen står till en hvars fria förfogande, och för detta ändamål har under gästernas vistande i Compiögne upprättats en särskild postoch telegraftjenst, som sätter slottet i nästan oafbruten förbindelse med Paris. Vi ha förut nämnt, alt i år äfven studenter blifvit inbjudna. Om kejsar Napoleon tänker afväpna den lärda oppositionen mot hans regering genom denna smickrande uppmärksamhet mot den studerande verlden, är svårt att afgöra; men säkert är, att ätven genom detta lilla drag går en jemlikhetssträfvan, som förtjenar erkännande, och att det kejserliga franska hofvet för närvarande är det enda i Europa, som kan falla på den tanken att anse en samhällsklass hottällig, hvilken oftast anses vara den naturliga motsatsen och motståndaren till allt hofväsen. Den bekanta skådespelerskan mill Schneider, Den sköna IIelenas, Boulottes och Storhertiginnans af Gerolstein flamställarinna, skall nu äfven utgifva sina memoirer. De skola, efter hvad det säges, komma att utgöras af 4 band, och en af de största förläggarne i Paris skall hafva betalt 100,000 fres honorar för manuskriptet. Märkvärdigt nog, säger ett pariserblad, börjar hon först med 1867, och tillägger, att då hon börjar med Yexposition, huru skall hon då sluta. Det drama, som Paul Foucher utarbetat efter Victor Hugos roman Kyrkan NotreDame i Paris, har nu omsider förbjudits af regeringen. Spaniens nu officela Gazeta meddelar vallagen, enligt hvilken hvarje tjugofemårig spanjor är valman, med undantag af sådana, som äro dömda till ärans förlust eller annat högt straff. Valen till cortes ega rum provinsvis, så att hvart antal af 45,000 väljer en deputerad. Bråkdelar af mer än 22,500 välja äfvenledes en deputerad. Valet varar i tre dagar. De deputerades antal blir 350. Prim har af Serrano upphöjts i marskalksvärdigheten. I England börjar nöden redan visa sin hiskliga gestalt med sitt vanliga följe af våldsinbrott och mord på gatorna. Man gör sig beredd på en svår vinter i hufvudstaden; ty det finnes brödlösa arbetare i mängd, och berättelserna från de olika socknarne i London lyda öfverensstämmande, att en enda veckas trost skulle göra många tusenden ej allenast brödlösa, utan äfven rent af utsätta dem för hungersdöden. Tillochmed de flesta af de flitigare arbetarne ha neml. under de två sista magra åren sörtärt sin nödstyfver och måste sälja en del af sina mobilier, taga ut sina sparbanksinsatser och förpanta af sin egendom, så att en veckas arbetsbrist endast skulle lemna dem valet mellan att tigga och att stjäla. I S:t Paulskyrkan har nu aftäckts ett monument af den aflidne amiralen sir Charles Napier. Genom Algernon Reytons, pastor i Doddington, död är ett af de rikaste pastoraten i England ledigt. Inkomsterna af detsamma uppskattas till 180,000 rdr sv. årligen, och den aflidne innehade det sedan 1811 — så att han inalles uppburit, för att undervisa i en tjenares skepelse sin hjord om det timli