Göteborgsposten – 13 november 1868, sida 2

deras förtörnade stamfäder. Åren flydde. IIuberts efterkommande blefvo redan vid tidig ålder grafvens byte, utom en, densamme som så djupt bade sårat tant Barbaras barnahjerta. Han gifte sig med en ung dam af förnäm familj, och flyttade efter ett sjuårigt äktenskap, på sin stolta och andryga gemåls önskan, från småstaden till en stor residensstad. Hus och trädgård uthyrdes, och nu slog den mörka demon, som så länge sväfvat kring de båda husen, tillsamman sina vingar; det var som om sjelfva träden ooh blomstron andades friare, då den sista kofferten bars ur huset der midtemot. En lång tid af ostörd frid följde nu för tant Barbara, tills på en gång det moderna huset på andra sidan häcken reste sig och blef en ny källa till förargelse och strid. IIofrättsrädinnan förlorade alltid sitt goda lynne för flera timmar så snart hon erinrades om det förhatliga grannskapet; men i dag var tjenstefolkets öfvermod der midtemot straxt glömdt, och ett leende af välbehag gled öfver den gamla fruns drag, då hennes ögon följde den unga flickan, som, lätt på foten, sväfvade framför henne inne i huset. Lilli var dottren af hennes mest älskade ungdomsvän, som gift sig i Berlin. Så långt den unga flickan kunde minnas tillbaka, hade hon alltid tillbragt sommarmånaderna hos hofrättsrådinnan,