Göteborgsposten – 13 november 1868, sida 2

kunde röra sig, fulla af energi, medan den mjuka böjningen på hufvudet antog ett uttryck af ungdomligt öfvermod och sjelfförtroende. Lika litet kunde man, bakom den lätt hvälfda pannan, hvilken lyste som en hvit blomma, och under det vågiga håret ana den lifliga energiska ande, som utöfvade ett så underbart herravälde öfver den etheriska gestalten. Hennes blickar gledo i detta ögonblick långsamt och forskande genom rummet. Hon nickade understundom helt belåtet med hufvudet, och smålog gladt och förnöjdt som ett barn, hvilket återser sina käraste leksaker efter en lång skiljsmessa. Ja, allting var sig likt. Der stod den besynnerliga soffan med de höga benen, och tjocka fjäderkuddarna. Hon visste väl att dessa fyra kolossala dynor egentligen voro beklädda med tjockt grönt siden, men att ötverdrag af oslitbart bomullstyg nu betäckte den åldriga grannlåten. De röda och blå hyacintherna derborta på den blankt polerade byrån bade ej förlorat något af sin skönhet — ej underligt, ty de voro jn af samma ämne som den lille byspelmannen, hvilken stod emellan dem, med sin fiol, och den lilla nätta herdinnan, som med ett mångårigt leende tittade fram under sin blomsterprydda hatt; de voro af porslin. (Forts.