Göteborgsposten – 13 november 1868, sida 1

4l4s — nade mästarehanden framtrollat på duken. IIan kunde nu hvarken äta eller sofva. IIvarje sammanträffande med kusinen, hvilken alltid började tala om målningen, försatte honom i ett seberaktigt tillstånd; han undvek denne slutligen; det var honom omöjligt att möta hans blick, hvarur triumfen lyste. En morgon genljöd Huberts boning af ett förskräckelsens och sarans rop. Der, hvarest ännu i går två ljufva flickögon strålat, syntes nu blott en kal vägg, målningen var försvunnen. Hubert var utom sig. Han bedyrade att den blott flyttats till nästa hus, och fordrade den tillbaka af Erik. Det kom till ewt rysligt uppträde emellan de båda männen, hvilkdt nu äfven uppväckte qvinnornas häftighet. Ännu aldrig hade tvedrägtens furie så tygellöst rasat genom de båda husen som på denna olycksaliga dag. De stridande åtskildes, efter att från båda sidor förskräckliga hotelser uttalats. För sista gången i detta lif möttes dessa ögon, hvarur vreden blixtrade, blandades dessa röster, hvarmed smädelser nu uttalades. Annu samma dag syntes arbetare i allöen; de nedstucko alldeles i midten deraf pålar i jorden, kastanjeträden föllo under yxan, buskar planterades tätt intill hvarandra, och från detta ögonblick sprungo barnen dagligen från båda