Göteborgsposten – 13 november 1868, sida 1

tallrikar slamrade, och störtade i vredesmod ut ur paviljongen; den förskjutna endrägtens skugga irrado ännu någon tid veklagande genom trädgården, och flydde sedan för alltid. Det hände nemligen, att en aflägsen slägtinge till Huberts fru dog; hon var hans universalarfvinge. Jemte stora kapitaler och många dyrbarheter tillföll henne äfven en osjemälning, en herrlig Van Dyk. Hon skänkte denna åt sin man, som stolt och glad upphängde den ibland sin samling. Men just denna samling var tvisteäpplet mellan de båda kusinerna. Iluberts tafvelsamling utvisade ingen synnerlig kännarblick, deribland fanns mycket värdelöst. Dessa svagheter framhöll Erik, som sjelf ej målade illa. Han ssamling sorrådde ett fint kritiskt öga. Men nu störtade hans triumf tillsamman som ett korthus, då der midtemot bland de så ofta tadlade kopiorna, plötsligen syntes denna originalmålning. Han sjelf egde ingen Van Dyk. Med blekt an -igte — Hubert påstod alltid att det varit vanställdt af raseri och vrede — stod han framför taflan; alla hans forskningar och undersökningar förde åter till den smärtsamma öfvertygelsen, att den var äkta. Med afundsjukt öga såg han vänner och bekanta strömma till huset midtemot. Hvar och en ville se det hulda flickansigtet, som den längesedan viss