Göteborgsposten – 12 november 1868, sida 2

Huset låg ufanför staden. Älläöen, som började vid den gamla, med ett fult torn prydda stadsporten, sträckte sig ett betydligt stycke, innan den nådde berget, hvilket deruppe höjde sin åldriga, kala hjessa ur en krans af kraftfulla bokar, men dernere liksom böjde ett knä, på hvilket hofrättsrädinnans boning hvilade. Denna var gammal och ej särdeles vacker. Ett oerhördt stort tegeltak med två väldiga skorstenar hvilade så anspråksfullt på det af en våning bestående husets framsida, som fanns det enkom till för dess skull. Några tjocka vinrankor betäckte visserligen väggarne, men de förmådde likväl ej att hölja åtskilliga remnor i muren, samt de af ålder bruna fönsterramarne. Och likväl låg det så trefligt och lugnt, liksom bäddadt på skogens gröna kudde. Om man trädde ut i dalöppningen, hvarest man kunde öfverskåda hela bergets bredd, fick visserligen det gamla huset en medtäflace, som förhånande framhäfde alla dess skuggsidor och brister. På samma utskjutande bergsudd, blott skild genom en hög tät häck srån tant Barbaras egendom, höjde sig det nya husets praktfulla facad. ————— —— ThA