rörde eganderätten till, utan endast rätta benämningen på den omförmälda pjesen. Men de begge kämparne anse den srågan ytterst vigtig. K. sekreteraren Sander, som utgifvit musei skulpturkatalog, har neml. kallat ett i museum förvaradt konstverk ask urna; men docenten Dietrichson har i Ny Illustrerad Tidning, der den vackra pjesen aftecknats, förmenat att den förre gjort sig skyldig till ett groft misstag — vas skall pjesen bonämnas. Ur Sander hade dervid kunnat gerna låta boro, om han ej varit öfvertygad att han hade rätt, och derföre försvarade han sin åsigt längre och ifrigare än saken förtjente. Hr Dietrichson tog då åter till orda, och det hade gerna han kunnat låta bli; deraf hade icke heller hans konstkännare-ära lidit den ringaste skada. Han hade i alla händelser kunnat skrifva hofsammare, han hade åtminstone icke bordt skrifva rått, emedan han verkligen kan skrifva qvickt. Hr Sander hade försäkrat, att hans ofvannämnde katalog icke är så felaktig som antydt blifvit; men felfri påstår han ej att den är, och så blir den väl aldrig, hvem än som kommer att upprätta den. Då påstår hr Dietrichson, att skulpturkatalogen hvimlar af fel och brister, och tillägger vidare: det är natarligtvis min skyldighet att: bevisa hvad jag här sagt, och om hr Sander har mod och lust att se hvari han felat, behöfver han endast genom denna tidning (Aftonbladet) begära att jag framlägger bevisen. Men jag ber honom tillika betänka hvad detta innebär. Jag tillåter mig anmärka, att hr Dietrichson nu spelar en kuriös roll. Om hr Sander icke så strängt hållit på benämningen ask-urna, utan nöjt sig med att den i Ny Illustrerad Tidning kallats vas, så hade st iden ej uppstått. Skulle hr D. då låtit de i skulpturkatalogen förmenta eller befintliga felen och bristerna fått passera oanmärkta? Hade hr D. ingen förpligtelse gentemot vetenskapen och Nationalmuseum förr än han råkade i vrede derföre att hr Sander vågade försvara sin åsigt om ask-urnan contra vasen? Hr D. har ju också varit anställd vid Nationalmuseum för ett särskildt arbetes utförande. Om han dervid ofrivilligt begått något misstag, skall det af någon annan icke få rättas förr än denne råkat i strid med hr D.? För öfrigt huru fatta, att hr D. hänskjuter till hr Sanders bestämmande, om de fel i katalogen, som den förre tror sig hafva upptäckt, skola anföras? Om några verkliga fel förefinnes i ka talogen, så kan ju intet värre hända, än att de i en ny upplaga rättas — men det är ju alls icke ondt? Icke blir hr Sander derigenom ohjelpligt förlorad och icke behöfver han derföre skjuta sig för pannan. Det är icke så många år sedan hr Dietrichson väl sko ningslöst behandlades för sina åsigter om svenska skalder, hvilka åsigter befunnos in exakta, men icke faller det någon in att derföre frånkänna hr D. förtjenster om vår litteratur. Det har förefallit mig vidrigt, att en man med så fin bildning som hr D. eger — och den sanna bildningen är syster med humaniteten, säger Geijer — kan, som han nu gjort, förlöpa sig och falla in i en rå ton, då han skall polemisera. Det är ju möjligt att någon af GöteborgsPostens ärade läsare kan ega några uppgifter om eller handskrifter af Emanuel Svedenborg. För all del uppmana dem att sända dessa till bibliotekarien Klemming, som åtagit sig att låta afskrifva dem! Förhållandet är att Nya kyrkans allmänna synod i Amerika nyligen har beslutit att utgifva alla Svedenborgs ar: beten i en likformig praktupplaga, äfvensom skildringen af hans lefnad och verksamhet. Professor Tafel, bosatt i Amerika — en brorson troligen af Tafel, i Tibingen, som på tyska utgifvit Svedenborgs skrifter — har enkom hitsändts för att forska efter Svedenborgiana. Anhängarne af Svedenborgs religiösa åsigter äro ej särdeles många här i landet nu mera, eller kanske rättare sagdt, de framträda ej särdeles. I Westergötland fanns ibland dervarande presterskap för några tiotal år sedan ganska många SvedenI borgare. Vid våra begge universiteter fanns vidare, emedan hela hans fyrfota regemente