läderremmen och ropade i vördnadsfull ton inåt trädgården: ÅJa, ja, det är riktigt, fru hofrättsrådinna; det är Christian från Neudorf! Genast trädde ett storväxt, ståtligt fruntimmer ut i dörren. Hennes stora, mörklagda ansigte utvisade omisskänlig sinnesrörelse och glad förväntan, men vid åsynen af det jemmerliga åkdonet, försvann detta uttryck ögonblickligen. Den höga pannan mulnade, och omkring munnen, som beskuggades af ett tätt, svart fjun, flög ett drag af häftig förtrytelse. — Nå, Gud bevare mig väl! ropade hon till den förskräckte pojken på kuskbocken. Är din herre då förryckt? Skäus hans icke att sätta en ung dam af stånd i ett sådant skräphus, i ett sådant råttherberge? Under detta vredesutbrott hade mannen med det röda paraplyet lösgjort remmen, dragit bort förhänget och öppnat vagnsdörren. En förtjusande liten fot stack fram, men den undvek sotsteget; som fjärilen flyger ur den fula puppan, så flög en luftig flickgestalt ur den gamla kaleschen ned på marken, och omslöt med båda armarna den uppbragta hofrättsrådinnans hals. — Var ej ond på den snälle, gamle postmästaren, tant Barbara lilla! bad den unga flickan, Han ville alldeles icke befordra mig