Göteborgsposten – 11 november 1868, sida 2

— — ——— — — blekt att man af medlidande skulle vilja dö vid hennes fötter. Detta var sista gängen, som Giovanna syntes sör Beatrices älskare; derefter försvann hennes gestalt i sjukrummets dunkel hos hennes väninna. Beatrice var död. Verlden gick sin gång igen. Solen sken in genom fönstren i kyrkan San Giovanni Battista och kastade ett mångfärgadt ljus på marmorgolfvet, under hvilket den skönaste af alla florentinskor hvilade, man talade icke mera som förr om henne, lifvet, det glada, rika lifvet i Fiorenz tog ut sin rätt, man lade bort alla tecken till sorg, man bad för den förklarade och väntade otåligt på en ny Canzone af den firade skalden, på några skakande stanser öfver hennes bortgång, på hans högtidliga kärleksoffer, för att gjuta nya tårar öfver hennes graf. Men staden vid Arno väntade förgäfves, intet ljud framträngde ur diktarens cell, huset i Strada Riccarda förblef stängdt, fönstren voro förhängda med svart. Förgäfves klappade vännerna på hans dörr, den gamla tjenaren förvägrade alla inträde. Endast hans ålderstigne lärare och faderlige vän den berömde Brunetti Lotini och den älskvärde bildhuggaren Giovanni Pigano trärgde sig in till honom för att blifva vittnen till ea smärta, sådan den aldrig varit