Göteborgsposten – 11 november 1868, sida 2

Det var på påskmorgonen och den sjuke skalden vandrade återigen upp och ned i sitt förmörkade rum, efter en qvalfull, sömnlös natt. Vaxljuset kastade ett matt sken på hans dödsbleka ansigte inom ramen af ett mörkt och oordnadt skägg, på den brutna gestalten. Klockans ljud hördes likasom i ett aflägset sjerran, han for tillsamman, det var ju Battisterios klockor och deras klang påminde honom den dagen, då den älskade nedlades i den kalla stenbädden. En jemmer kom öfver honom, såsom aldrig hittills och han öfverlemnade sig åt sin förtviflan, tills han halft vanmäktig nedsjönk på sina knän, och döljande ansigtet i sina händer nämnde han med uttryck af den hopplösaste smärta den förlorades namn. Men nu uppskrämde honom ett lätt buller, ett mildt blomsterdoft doftade emot honom, men så mäktigt och oemotståndligt att han måste höja hufvudet och uppslå de trötta ögonen. Var detfantasi eller verklighot? Der bredvid bordet stod i Bin friska och lifsfulla skönhets hela förtrollande glans Giovanna — den dödas älskade väninna. Väl ryckte det liksom af sorg omkring den förtjusande munnen, väl skimrade det likt tårar i de stora ögonen, val voro kinderna bleka, men läpparne logo. I händerna höll hon en bukett af vårblommor, en