Göteborgsposten – 11 november 1868, sida 1

stjernor i en sådan fuktig c och bedöjad glans ännu oemotståndligare. Visserligen hade Primavera varit den dödas oskiljaktiga följeslagarinna, och man fann hennes sorg rättvis; men man ville ej gilla dess häftighet. Uti en förtjusande sonnett, tillegnad den berömde och älskvärde Guido Cavaleonti, har Dante besjungit denna lysande dubbelstjerna; och förkortande det högtidliga Madonnatill det smekande Monna prisar han i denna dikt, på det lifligaste hänryckt, Monna Vannas och Monna Bices behag. Huru ofta hade icke Giovanna uppväckt det lidelsefulla skaldeljusets svartsjuka. Arm i arm framträdde ju äfven ständigt inför honom dessa båda förtrollande gestalter; med kind lutad mot kind, så att Primaveras mörka lockar blandade sig med Beatrices gyllene; i hans närvaro, hviskande till hvarandra, så som endast flickor hviska, ljuft och oskyldigt. men med utseende af djupaste hemlighet; och leende, blickande öfver till honom, hvars passionerade blick söker den älskades ögon. Hvilken tjusande grupp bildade de icke, dessa båda, då de sutto framför honom i huset Pontinaris portik på marmortrappan, som ledde ned till trädgårdarne, med hand sluten i hand, smugne tätt till hvarandra,