Göteborgsposten – 11 november 1868, sida 1

Den dagen fördömmer jag, hvilken mig först Visat har dina ögons förrädiska ljus. Vreden öfver de förrädiska ögonen smälte dock så hastigt som snö för solen, vid den första ömma blick från Beatrice; denna blick i hvilken kärleken förklarade sig; De af kärlek genomglödda andar. Det var äfven Primavera som tillförde skalden underrättelse om den älskades befinnande under hennes faders sjukdom; som berättade honom om den faderlösas smärta; det är hennes ord han så skönt upprepar i den 12:te och 13:de af sina sonnetter. En skara af Beatrices väninnor mötte Dante; de kommo från sorgehuset; den ädla Folio Pontinari hade utandats sin sista suck. Beatrices älskare stannade för att tilltala de hulda varolserna; han vågade efterfråga den ädla damen, den tillbedda herrskarinnan. Primavera slog då de tårfyllda förrädiska ögonen upp till honom och sade: — 0 du, som så ofta för oss sjungit Beatrices lof; hur är icke äfven ditt utseende förändradt; du gråter! ack! hvarför gråter du? du har ju dock icke sett hennes tårar! låt oss gråta öfver henne, ty vi hafva hört henne tala, vi sågo henne duka under för sorgen och lidandet; hennes hulda anlete är nu så