Göteborgsposten – 10 november 1868, sida 2

men samt, elter att halva hoppat 1 sjon men bergats, under uppsigt öfvertörts till Europa, men begifvit sig undan i Altona och i Stockholm erhållit ofvansagde styrmansplats. Ransakning kommer att med honom anställas inför rådhusrätten i Gefle. Testamente. Afl. kollegan vid Clara hlärdomeskola i Stockholm fil. d:r A. U. Lindström har genom testamentariskt förordnande af d. 20 Juni 1856 anslagit bl. a. en fond, hvaraf årliga räntan skall användas till pensioner på lifstid åt 3:ne nödställda enkor efter med döden afgångna komministrar eller adjunkter, hvilka inom provinsen Ångermanland af Hernösands stift senast varit tjenstgörande. Upptäckt eldsvåde-anstiftare. Vi omtalade för några dagar sedan att en natten till d. 2 d:s utbruten eldsvåda törstört ladugårdsbyggnaderna vid Bolstads prestgård på Dal. Anstiftaren till denna olyckakär redan anträffad och har befunnits vara f. d. torparedrängen under Bolstad Johannes Carlsson. Han har erkännt sitt brott och sitter nu häktad å cellfängelset i Wenersborg. Mannen hade, säger Wenersb:s T:g. antagligen under rusigt tillstånd kommit från en s. k. bal och ämnat taga nattläger å en höskulle å prestgården, och der med tosforstickor antändt ljus för att kunna se reda sig ett läger. Då han derefter förmärkte elden uppflamma, sprang han sin väg, utan att göra alarm om olyckan. Drängen hade troligen ej något uppsåt att tända old på ladugården. Norrbottens befolkning. I Norrb.Kur. läses: Att Norrbottens befolkning på det sista århundradet vunnit en alldeles oerhörd tillväxt, är något, som vi tilltro oss kunna bevisa. Vi hafva påträffat mantalsförteckningar för åren 1723—1726 och i dessa funnit uppgifter, som verkligen förvånat oss. Änno 1723, eller fem år efter Carl XII:s död, utgjorde hela Luleå elfdals folkmängd (lapparna dock oberäknade) endast 965 själar, Piteå elfdals (Arvidsjaur och Arjeploug inberäknade) 981, Neder-Kalix församlings 441, Olver-Kalix d:o 176, Neder-Torneå (Pajala, Juckasjärvi m. fl. finnsocknars inberäknade) 731 samt Råneå och Gellivara socknars 304: summa för hela Norrbotten 3,598 menniskor. Redan 1726 hade denna befolkning stigit till 5,188 själar, eller med 43 procent på 3 år, och i våra dagar är den mer än 20 gånger större, än den var för något öfver ett sekel sedan. Vi fråga, huruvida ej en så ofantlig folkökning talar godt för detta läns framtid? Ett land, som kan tåla vid en så hastig öfversvämning af folk, måste anses vara mäktigt af stor utveckling. Intressant musikalisk nyhet. A. Bl. uttalar det amplaste beröm öfver den genialiske kompositören Aug. Södermans senaste tonskapelse Eet bondbröllop, skildring ur folklifvet med text af Richard Gustafsson, hvilken komposition är satt för manskör och tillegnad Upsala studentsångförening. A.-Bl. karakteriserar kompositionen såsom en verklig musikalisk nationaldikt, som, skildrande vårt svenska folklif i ett bland de momenter, hvarunder dess egendomliga skaplynne bjertast framträder, företer alla de egenskaper, som fordras för att bilden skall kunna biifva på samma gång träffande och skön. Texten prisas för rörlighet och omvexling och plananläggningen röjer fyndighet. Arbetet, som har fyra afdelningar: Bröllopsmarsch, l kyrkan, Önskevisa och I bröllopsgårdeno, är i korthet af följande innehåll: Den första afdelningen är en melodifsager idyll i temligen utförlig berättelseform. Först några takter till målning af landskapet och situationen, Vidare förnimmer man hu:u brollopsäget ordnas och sätter sig i gång, deltagande i brudparets lycka och med välbehag njutande af sommardagens skönhet. Rythmen i den egentliga marschen påminner detaljvis om den motsvarande tonmålning, som är Ulfasadiktens prydnad. Snart har tåget kommit så långt, att klock ringningen höres från kyrkan, och straxt inträffar en lika okonetlad som behaglig ändring i barmonien, som, förhöjande stämniovgen, gilfver den pregeln af religiös aning. Redan vid inträdet i kyrkan herrskar en djupare rörelse, och om än den humoristiska unison, som framställer klockarfar i all den myndiga gravitet, hvarmed han å embetets vägnar bör uppträda, måhända framkallar ett leende, råder emellertid den sannaste andakt hos bröllopsskaran då den sedvanliga psalmen 335 vers 3 uppstämmes såsom inledning till vigselceremonien. Huru denna akt i vederbörligt skick och med prydlig ordning försiggår tecknas ypperligt i det nu följande sugatot, och att den med uppbyggelse iakttages. derom vittnar den öfvergäng till moll, som skildrar åbörarnes intryck. Att man lemnar kyrkan med ännu samma stämning, som rådde vid inträdet, ligger i sakens natur, och den högst originella tongång, hvari koralens pianissimo slutar afdelningen, innebär ingen förändring af det ss 2 3 LLAMFRANv