Göteborgsposten – 9 november 1868, sida 1

des en vild amerikansk ed öfverrösta det allmänna oväsendet, oxhandlarne drefvos från dörröppningen och en reslig man i kulört skjorta och höga stöflor kom fram till mig. — Kom in mister! Vi ha just sökt etter en kristen menniska för att få dricka ett glas med under dessa två timmar. Tänk inte på att säga uej! Ett nej klingar inte vackert. Om ni vore presidenten sjelf, skulle ni stanna och taga er ett glas! Jag betraktade talaren så noga som det röda eldskenet tillät. Han var en storväxt, bredaxlad, skäggig man. Hans ansigte, utan skägg på kinderna, var magert, munnen antydde fasthet och beslutsamhet, blicken ur de mörka ögonen var djerf och trotsig. Det var en typ sådan man aldrig ser i Europa, men som är temligen vanlig i Texas och Missouri — typen af en vild vagabond, för hvilken lifvet, vare sig hans eget eller andras, ej är af mera värde än ett skott ur revolvern. Jag igenkände honom genast. . — Åh, Jem, svarade jag, det tjenar ingenting till! Jag har lefvat npp hela min förtjenst och är nu på väg tl Chiriqui för att försöka mia lycka der. Ni kan ej få en enda shilling ur min pung — men om ni ändock vill dricka med mig, skall jag hålla i så länga ni vill bjuda,