Göteborgsposten – 9 november 1868, sida 1

kullarne; angenäma vindar började blåsa och nattsåglarne visa sig; på vägen var allt tyst mörkt och ensligt, men i skjulen bredvid densamma glimmade eldar bland de svarta träden och långa rader af kaflekärror voro uppdragna derbredvid. Det var egendomligt att ur mörkret och tystnaden komma in bland skjulen, med deras buller och verksambet. Qvinnorna sjöngo under det de kokade, männen drucko eller todrade sina oxar eller lagade sina seldon. Jag gick emellan dem upp för den långa kullen. På toppen af densamma låg ett litet hus eller snarare skjul, sådant man finner dem utmed hela vägsträckan från Punt Arenas till San Jos; ett värdshus der den kontanterade resanden kan befalla in Bass eller Allsopp — det beror på omständigheterna om han får det eller ej — och den törstande oxhandiaren kan få så mycket spirituosa han behagar för godt pris. Jag tvekade om jag skulle dröja der eller fortsätta till Esparsa. Rummet var fullt af groflemnade Costa Ricabor med hvit hud och tjockt skägg, och deras höga röster och skratt förrådde att styrelsen redan haft ansenlig vinst af dryckesvarorna. I en fördjupning bredvid vägen stodo de lastade kärrorna, och de präktiga oxarne bakom dem mumsade på sina sockerrör, Medan jag stod tvekande hör