vår publiks gunstlingar, ha äfven synnerligen behagat Stockholms i lyriskt hänseende så bortskämda publik, och helt säkert längta våra musikälskare att snart tå på vår Nya Teater helsa dem välkomna och på samma gång äfven deras, att döma af Stockholms-pressens samstämmiga omdöme, lika utmärkta kamrater: damerna Dalti-Guadagnini, Domazi samt hrr Mendioroz och Colon — fru Pousette, som utför mindre partier, icke till förglömmandes. Så snart torde väl detta dock icke komma att ske ty till årets slut lärer dir. Roos ha abonnerat teatern och hvad som sedermera kommer att ske vet ingen, icke ens teaterdirektionen. ) Det Rooseska sällskapet eger ingen mera framstående talang, men deremot åtskilliga utiliteter, hvilka, åtminstone hitintills, löst sina uppgifter icke allenast till sin egen utan äfven till publikens belåtenhet. Det senast uppförda stycket Kalisen på äfventyr förefaller numera något långrandigt, de deri förekommande, qvicka anspelningarne äro dels föråldrade, dels alltför lokala, dels och i synnerhet grymt misshandlade i öfversättningen, hvadan stycket med en tvetydig framgång, så att säga släpado sig öfver scenen. IIr Carlberg lade i detta stycke som karnevalsfiguren Bismarck i dagen en ganska anmärkningsvärd förmåga i den illusoriska maskeringen, en förmåga, hvilken man förut varit i tillfälle att erkänna hos denne skådespelare. Man vill veta att dir. Roos är betänkt på att bereda vår publfk en högst angenäm öfverraskning. M:ll Signe Uebbe lärer nemligen i slutet af månaden vara att hitförvänta för att några gånger på Nya Teatern i kostym utföra scener ur sina favoritoperor. En insändare har tillsändt oss följande oskyldiga puff: Renhjorden i f. d. Osbergska gården vid Drottninggatan förtjenar verkligen att tagas i betraktande, synnerligast som de förevisade djuren äro vackra och vid ovanligt godt hull (!). Lilla renkalfven är intressant (?) — när han gör sina piruetter och krumsprång, ty det är påtagligt, att han med desamma uttrycker sin belåtenhet med sig sjelf, verlden och husbonden. Hvarföre icke också med insändaren? Vi bekänna att det är en ren glömska (ordlek!) som gjort att vi tills dato icke kommit att taga den näpna bjorden i ögonsigte och öfverlemna åt publiken sjelf att kontrollera ofelbarheten af den ärade insändarens omdöme. Tjugofem öre är ju för öfrigt en lapprisumma för en liten kalfdans. I ett gladt lag träffade två muntra personager tillsammans vid bålen. Hör nu; började den ene, skulle det inte kunna gå an, att vi lade bort titlarne? — Tackar så mycket, bm, hm, men jag vet inte, om det går an — — — ÅIIur så då? — Jo, se jag ska säga, jag — hm —, jag ligger för närvarande under konkurs, — ÅIIa ha har, skrattade proponenten, vi så fall går det an att säga farbror, jag håller just på att preparera mej till min andra skål, min gosse!