Göteborgsposten – 6 november 1868, sida 1

onsföreningen hade ingått petilioner — den senare försedd med icke mindre än 4,427 underskrifter på 75 listor — angående förbud mot söndagsutskänkning. En diskussion som varade mellan 2 och 3 timmar blef resultatet af frågan. Vi återgifva här så fullständigt vi törmå denna diskussion, enär den hade förtjensten att reda begreppen om denna vigtiga fråga. Hr Söderling, som först begärde ordet, förordade i ett skriftligt andragande ett absolut förbud mot sondagsutskänkning, dervid uttalande den åsigt att en af de väsentligaste orsakerna till det sedliga och ekonomiska förfall, som ännu förefinnes bland de arbetande klasserna, just är sondagsutskänkningen. Exemplet från Majorna omnämndes. Hr Hedlund medgaf, aw de olyckor som superiet på söndagarne medfört voro så stora att ban skulle vilja tillstyrka de strängaste åtgärder mot densamma, så stor vän af den enskildes frihet han än vore. Men det vore fara värdt att det onda skulle förvärras, att man från lasten skulle öfvergå till brott. Det är nemligen ej bevisadt, att det sökta målet skall vinnas genom förbud mot söndagsutskänkning. Detta skulle kunna framkalla en mängd lagöfverträdelser och fängelserna skulle måhända ännu mera fyllas om ock innevånarne i fattighusen något minskades till antalet. Från Fredriksbald har man erhållit bevis på att förbud mot söndagsutskänkningen medfört stora svårigheter genom framkallande af lonnkrögeri. Asven Norrköpings arbetareförening har på grund af sin egen erfarenhet på det allvarligaste afrädt från förbud mot söndagsutskänkning — ett förbud som i Norrköping blifvit utfärdadt, men hvilket man tvingats återtaga på grund af ökadt hemsuperi. Ytterligare bekräftelse på faran af införandet af ett absolut förbud mot söndagsutskänkning lemnades af en embetsberättelse af polismästaren i Kristiania, der lönnkrögeriet ökats i betänklig grad sedan söndagsutskankningen blifvit förbjuden. En mängd lössläppta straffångar, som intet ha att förlora och ej bry sig om att afsitta sina böter med längelse, ha uppträdt som lönnkrögare, och i stället för att domarne för lounkrögeri år 1864 utgjorde 14, växte de 1865 till 25, 1866 till 28 och 1867 till 82. Man talar om erfaronheten från Majorna, men just närheten till Göteborg gjorde det möjligt att i Majorna förbjuda söndagsutskänkning utan att der framkalla lönnkrögeri och hemsupning. Redan nu klagas t. ex. af resande öfver omöjligheten att vissa tider på söndagen erhålla förfriskningar. Det skulle således vara olämpligt att vidtaga annu strängare inskränkningar. Nu ligger emellertid allra största delen af bränvinsutskänkumgen i ett välvilligt och för ordning nitälskande bolags händer, Detta bolag eger tillfälle au efter sig företeende omständigheter och behof inskränka och t. o. m. alldeles förbjuda söndagsutskänkning på sina krogar. Redan förut har bolaget bestämt, atv bränvin om söndagarne blott får utskänkas till mat, Ett cch annat värdshus hålles t o. m. dessa dagar will förekommande af oordningar helt och hållet stängdt. Tal. asstyrkto bifall till fö:slaget. ur O. Ekman ansåg som ett glädjande tidens tecken att så många arbetare som dem, hvilka undertecknat evangeliska missionsföreningens listor, erkänna vådan af starka dryckers missbruk. Men ju mera tal. tänkt i ämnet, desa klarare hade han funnit, att ett förbud mot söndagsutskänkningen icke blott icke skulle gagna utan i stället skada. Då nu utskänkningen ligger uteslutande i utskänkningsbolagets händer, borde man derföre åt bolaget öfverlemna att efter bästa förstånd vidtaga erforderliga inskränkningar, då bolaget till sin enda uppgilt har det allmännas bästa. Eljest skulle anomahier förekomma. Det är ej utredt om det är skadligt eller nyttigtg för arbetaren att måttligt begagna bränvin. Det skulle vara orätt dm man uppgjorde en lagbestämmelse, sådan att den nyktre och o dentlige arbetarep blefve beröfvad hvad som står till buds för de tormögnaro klasserna när som helst. Sålunda har de föreskrifter, som bolaget kan lemna för sina krogar, företråde framför ett bestämdt förbud, hvilket blott skulle medföra lI5onkrögeri. Bolagets beslut att ej utskänka bränvin annat än till mat har redan visat vackra följder. Med anledning af det nu sagda, föreslog tal, att åt utskänkningsbolaget skulle öfverlåtas att handla efter omständigheterna, dock borde bolaget ej om Söndagarne utskänka bränvin annat ån till mat. Hr Bergerj åberopade det amendement han vid det sammantråde, då saken förra gången var före hog stadsfullmäktige, föreslagit. Detta innehöll, att utskänkning å Sönoch helgedagar icke skulle vara tillåten före kl. 6 e. m. annat än åt spisande gäster! Tal. trodde ej att stränga restriktioner skulle uträtta något godt, ehuru han å andra sidan ej hade undseende för de förmögnare klassernas önskan att söndagsutskänkningen borde förblifva fri, ty dessa klasser vore, om dermed något kunde uträttas, skyldiga att uppoffra denna önskan till de arbetande klasseroas fördel. Tal. förordade derför antagande af sitt amendement såsom en mildaro åtgärd, D:r Dickson ansåg att hvad alla rättänkande önska se öfverallt, neml. nykterhet och måttlighet, skulle vinnas på öfvertygelsens väg. Men ett godt ändamål vinnes ej genom dåliga medel, och ett dåligt medel är det att inskränka den personliga friheten. Om förbudet mot söndagsutskänkning bestämmes, så behandlar man derigenom stadens innevånare som omyndiga. De listor som här framlagts tala ganska mycket, men tal. ville ej bidraga till att dessa personer, som sjelfva begärt det, skulle bringa icke blott sig sjelfva utan äfven andra under sörmynderskap. Det vore oriktigt om andra, som icke missbruka starka drycker, skulle bli beröfvade hvad de bättre lottade kunna ätnjuta. och om någon inskränkning bestämmes, så borde den gälla alla, både bättre och sämre utskänkningsställen. Utskänkningen ledes nu af ett aktningsvärdt bolag, som gör allt för att bofordra sedlighet och mättlighet, och man kunde med full trygghet lemna saken i dess hand. Att ingå med anhållan om inskränkning i söndagsutskänkningen vore högst oriktigt. Hr Söderling, som icke betviflade att bolaget tillkommit i ett välgörande ändamål, ville dock icke att utskänkning af bränvin vid måltider skulle få ega rum efler kl. 6 på sönoch helgdagar, snarare före denna tid, ty eljest skulle superiet bli befrämjadt. Tal. hoppades att utskänkningsbolaget skulle göra allt för att befrämja sedligheten. Hr Leffler hade trott det vara bäst att söndagsutskänkningen i Majorna blefve förbjuden såsom hittills, men då tal. hade sig bekant, att de inskränkningar bolaget bestämt gjort att t. ex. de dagar då naloaaoar änträffaaa nå snbeknedagar kanenmfianan