Göteborgsposten – 5 november 1868, sida 2

Han hade varit hennes man, men blotta vidrörandet af honom syntes henne nu förhatligt. — Kom, Meg, säger jag, — Bed mig ej, oh! bed mig ej derom. — Skall det vara krig eller fred emellan oss? — Krig, svarade hon förtviflad, om ni gör anspråk på blotta skenet af kärlek af mig. Derefter uppgaf hon ett anskri, ty han höjde sin hand för att slå henne och hans mörka ögon brunno med en hemsk eld, som om han ämnade döda henne der hon satt. Men hennes skri blandades med andra och bortdog bland dem, medan hans upplyftade arm plötsligt nedföll, ej af hans egen vilja utan tillfölje af en våldsam stöt, vid hvilken den kup6 i hvilken de suto kastades jemte åtskilliga andra utför en jernvägsbank, vid hvilken den blef liggande krossad i spillror. Deras bantåg hade sammanstött med ett annat och förlusten at lif och egendom var förfärlig. Men Margareta visste ingenting, utom att hon låg ledbruten och nästan känslolös under spillrorna af några af de kullstörtade vagnarne, och att hennes lif långsamt tycktes lemna henne. Hon hade ej någon fruktan eller önskan