Göteborgsposten – 5 november 1868, sida 2

ret tyckte då hon såg på hans strålande ansigte och lyssnade till hans muntra röst, alt hon aldrig sett John så glad förut. Men i samma mån som hans lynne lifvades, tycktes hennes bli nedstämdt. Sjelflörebråelse gnagde hennes hjerta; hennes mans glada belåtenhet kontrasterade för mycket med hennes egna känslor förut på aftonen och ju mer hon tänkte på dem och på sin dröm, desto mer föraktade hon sig sjelf för sin svaghet. Hon var nedtryckt och till hälften gråtfärdig hela aftonen. — Jag är ej värdig att vara din hustru, John, utbrast hon slutligen. Jag är vida sämre än du tror mig vara. Ah! om du visste allt! John skrattade åt henne och försäkrade att han ej var rädd för att få veta Lallt. Han var tillräckligt säker på sin lilla hustrus dygd och kärlek till honom. — Hvad är klockan? frågade han mer än en gång under aftonen. — Uvarför är du så nyfiken i afseende på tiden, John? frågade hans hustru. Skall du återigen gå ut? Det regnar nu värre än någonsin, sade hon, i det hon ryste vid erinringen af huru hon (i inbillningen) blifvit förd genom regn och mörker af Robert Nelson. — Nej, svarade hennes man, mitt arbete