Göteborgsposten – 5 november 1868, sida 2

för sig sjelf; hon kände sig blott tacksam för det himlen tillåtit henne dö i stället för lefva. — Rör mig ej! mumlade hon mellan läpparne då någon, såsom hon tyckte, lade sin hand på hennes skuldra. Rör mig icke. Lofvad vare Gud! Jag är döende. Hon fruktade för att ett vidrörande skulle återkalla henne till lifvet, hon iruktade för att någon samaritan skulle söka att hos henne qvarhålla det, hvilket förlusten af John Hartley förvandlat från en välsignelse till en förbannelse. — Rör mig ej! hviskade hon ånyo, då hon kände att någon åter vidrörde henne, låt mig vara i fred! — Låta dig vara i fred, min älskade! Och det då elden alldeles slocknat ut och rummet är så kallt som en källare och jag väntar på mitt th. Det är ej likt mitt lilla flitiga bi att sitta och sofva framför kaminen, då hennes man behöfver henne. Hvad är det, min älskling, är du endast lat? Margareta sprang upp liksom hade hon blifvit skjuten. Rummet var alldeles mörkt, elden hade brunnit ut och barnet vid hennes bröst darrade af köld. Huru kunde hon ha varit dåraktig nog att sofva och låta göromålen bli försummade?